living in love and harmony..

levercancer

Då var det dags

cellgift

Så var det dags. Ikväll stoppar Fredrik i sig det första pillret med gift av många.
Kuren ser ut som så att han äter cellgiftpiller i fem dagar , och sedan återhämtar han sig i tre veckor. Sedan börjar det om, och så ska han hålla på i tre månader. Sedan blir det ny röntgen för att kolla vad som hänt och när det är gjort tar man nya beslut.

Allt annat han stoppar i sig är till för att stärka kroppen och ta död på cancercellerna, och att han nu ska stoppa i sig någonting som förstör hans egna celler och de vita blodkropparna känns helt fel. Men förhoppningsvis funkar de så pass att det åtminstone inte kommer nya tumörer, och att de som finns slutar växa. Eller ännu bättre, att de packar sig iväg för att aldrig komma tillbaka.
Vad jag undrar är varför man inte kör dessa cellgifter direkt när man får en tumör någonstans om de nu fungerar så bra som det sägs.. Redan vid första beskedet?  Innan de sätter sig fast överallt och börjar växa och ställa till elände. Varför väntar man?

Hur som helst, med tanke på detta med brist på  vita blodkroppar, ja vi kommer att hålla oss långt ifrån minsta bacill eftersom immunförsvaret blir helt utslaget.

Att plötsligt isolera sig en smula, ja det blir ju inte hela tiden, bara de två första veckorna i varje omgång då de vita blodkropparna är helt utslagna. Det innebär att man borde kunna umgås ordentligt med folk åtminstone en vecka per kur. Typ.  Det är ju otroligt viktigt för mig som är utbränd, att umgås med folk….  eller inte.   Vi har ju i princip totalisolerat oss sedan sommaren, och bara gått på ”måste-jippon”.  Alltså, såna man verkligen, verkligen vill gå på men det blir ett måste bara för att man vill. Bra förklaring?  Den får duga. Men att jag alltså får någon sorts panikkänsla över framtida isolering är helt obegripligt.

Förmodligen beror de på de senaste dagarnas umgänge.  Livligt 6-årskalas (inte min) och lugn och mysig 40-årsskiva i lördags, däckad hela söndagen. Mjölksyra i hela kroppen och stress-feber som stämningshöjare. Besök av en av mina ljuvliga Rotan-vänner på måndagen och ett besök av en till underbar Rotan-vän idag. Jag var otroligt trött efteråt men lite ångest gav vika  och att se människor på riktigt var fantastiskt.  Det är så skönt att ni alla finns där och jag önskar vi sågs oftare. ❤

 

 61,358 total views

Micrad lever

leverimicron2

I dag har vi varit på Radiumhemmet och fått veta hur Läkarteamet tänkt sig att Fredriks alien skall avlägsnas på enklast möjligast sätt.

Han fick två alternativ, antingen skär man bort den med gammal vanlig kirurgi på Huddinge sjukhus, eller så micrar man den med en ny teknik som numera finns på Danderyds sjukhus. 

Skönt, för Fe´-doktorn sa ju först att det förmodligen skulle bli cellgiftbehandling i Göteborg, men nu behöver vi alltså inte åka längre än till Danderyd.

När detta kan tänkas ske vet vi inte, men han borde ha fått en kallelse för informationssamtal inom två veckor sa doktorn.  
Eller hon sa ”ett par veckor”  och då upplyste jag henne om att jag har Aspergers och vet inte hur länge ”ett par veckor” är.  
Märkligt nog lyste hon då upp som en sol och berättade att hennes ”ett par veckor” är två veckor. 

På detta informationssamtal antar jag att vi får veta exakt hur det hela är tänkt att fungera , och om det fungerar på Fredrik. Sådant måste ju kollas först såklart.

Och sedan är det ju självklart inte så att man plockar ut levern och micrar den, de kör in någon liten nål i tumören och så ger nålen ifrån sig microvågor som värmer upp den så att den smälter/sprängs eller vad som nu händer med den när man värmer upp den för mycket. 

Vill du veta mer hur man micrar tumörer, så kan du läsa om det på den här sidan: 

http://www.ds.se/Om-oss/Nyheter/Cancerkirurgi-i-levern-med-rontgensyn/

 

 11,833 total views

Arkivet
Senaste inläggen
I menyn högst upp hittar du en länk till alla Kategorier. Inläggen där är sorterade i kronologisk ordning.