living in love and harmony..

cancer ögonmelanom

Rörig dag idag.

I dag fick Fredrik sin andra kur av de två cellgifterna. Förra gången fick han ju en allergisk reaktion efter en vecka, inte för cellgifterna utan för något annat som vi inte vet vad det var.

Denna gång fick han en allergireaktion av cellgifterna. Ingen allvarlig, sköterskan som var där och vaktade stoppade omedelbart flödet och sedan tryckte hon på ”den röda knappen”. På två sekunder kryllade det av folk på rummet.  Fredrik fick mer anti-allergimedel och mer koksaltlösning, hjärta och lungor kollades  och blodtrycket såklart. Sedan dröp de av den ena efter den andra tills bara doktorn och huvudsköterskan var kvar.

Och sedan gick doktorn också. Fredrik fick ligga med sitt dropp i 30 minuter tills allergireaktionen lagt sig och sedan började de om med cellgifterna, fast mycket, mycket långsamt. Och efter en timma var det full fart på flödet igen och då gick det bra.

Då åkte jag hem för att fixa med picknickmat. Tuvas klass skulle ha brännbollspicknick och hur eländiga vi än känner oss är det klart man pallrar sig iväg på sånt. Och när jag gjort picknickmat åkte jag tillbaka till KS och hämtade Fredrik. Och medan jag stod där och väntade på honom kom ambulanshelikoptern och landade på helikopterplattan där på KS.

Det känns så overkligt allting. Solen sken, sommaren är här och det var så varmt, och så står jag där utanför KS där min man får cellgifter och någon stackare behöver åka ambulanshelikopter… Overkligt.

Hur som helst, Tuva tog hur som helst en lyra på brännbollen,  Fredrik drack kaffe och tog kort, och sen åkte vi hem.

Just nu mår han lite illa, min Fredrik, men han tror det ska gå över om han äter lite, så nu blir det lasangette-rester.

 

 

 1,308,407 total views

Snyggaste karln i stan

Cytostatikan har ju den lilla biverkningen att håret faller av från hela kroppen, med start på huvudet.

Därför bestämde sig Fredrik för att raka av hela rasket, och Tuva fick vara frisör  🙂

Frisyr a´la galen forskare

Och här ryker håret.

Tuff frilla.

 

 

Snyggaste karln i stan  ❤

 1,321,620 total views

4 pers, 2 katter och 2 hundar = Tomt hus.

I dag vaknade jag till ett tomt hus. Ja tomt och tomt, Tuva var hemma såklart, Steffie och hennes kusin var här också och så hundarna och katterna. Men tomt var det, Fredrik var inte hemma. Han åkte tidigt till jobbet idag, så ingen puss i dörren idag inte.

Känslan av tomhet och saknad har följt mig hela dagen och ger inte vika för vetenskapen om att han kommer hem ikväll. Sent visserligen, han ska spela squash också med Mexico-Tobbe men han kommer ju hem iaf.
Jag var tom tvungen att ringa honom mitt på dagen bara för att försäkra mig om att han finns där och att han faktiskt kommer hem.

Ytterst obehagligt har det varit och hur jag än försökt kan jag inte få in några glada tankar i huvudet. Det är en riktig depphöst det här.

I morgon ska jag försöka julfixa här i af, jag vet att han tycker om julmys och här ska mysas. Jag ska stoppa kroppen full med alvedon och piggpiller* så att jag orkar hela dagen.
Någon som vet om det finns sockerfri, alkoholfri glögg där ute? Han gillar glögg också, min Fredrik.

blossa1

 

 

*Piggpiller är eg bantningspiller men de är fantastiska piller att använda om man vill bli utbränd men skitdåliga för viktnedgång utan motion… Uthålligheten ökar markant och äter man full dos varje dag så blir man totalt utmattad på ett år eller två.

 62,574 total views

Då var det dags

cellgift

Så var det dags. Ikväll stoppar Fredrik i sig det första pillret med gift av många.
Kuren ser ut som så att han äter cellgiftpiller i fem dagar , och sedan återhämtar han sig i tre veckor. Sedan börjar det om, och så ska han hålla på i tre månader. Sedan blir det ny röntgen för att kolla vad som hänt och när det är gjort tar man nya beslut.

Allt annat han stoppar i sig är till för att stärka kroppen och ta död på cancercellerna, och att han nu ska stoppa i sig någonting som förstör hans egna celler och de vita blodkropparna känns helt fel. Men förhoppningsvis funkar de så pass att det åtminstone inte kommer nya tumörer, och att de som finns slutar växa. Eller ännu bättre, att de packar sig iväg för att aldrig komma tillbaka.
Vad jag undrar är varför man inte kör dessa cellgifter direkt när man får en tumör någonstans om de nu fungerar så bra som det sägs.. Redan vid första beskedet?  Innan de sätter sig fast överallt och börjar växa och ställa till elände. Varför väntar man?

Hur som helst, med tanke på detta med brist på  vita blodkroppar, ja vi kommer att hålla oss långt ifrån minsta bacill eftersom immunförsvaret blir helt utslaget.

Att plötsligt isolera sig en smula, ja det blir ju inte hela tiden, bara de två första veckorna i varje omgång då de vita blodkropparna är helt utslagna. Det innebär att man borde kunna umgås ordentligt med folk åtminstone en vecka per kur. Typ.  Det är ju otroligt viktigt för mig som är utbränd, att umgås med folk….  eller inte.   Vi har ju i princip totalisolerat oss sedan sommaren, och bara gått på ”måste-jippon”.  Alltså, såna man verkligen, verkligen vill gå på men det blir ett måste bara för att man vill. Bra förklaring?  Den får duga. Men att jag alltså får någon sorts panikkänsla över framtida isolering är helt obegripligt.

Förmodligen beror de på de senaste dagarnas umgänge.  Livligt 6-årskalas (inte min) och lugn och mysig 40-årsskiva i lördags, däckad hela söndagen. Mjölksyra i hela kroppen och stress-feber som stämningshöjare. Besök av en av mina ljuvliga Rotan-vänner på måndagen och ett besök av en till underbar Rotan-vän idag. Jag var otroligt trött efteråt men lite ångest gav vika  och att se människor på riktigt var fantastiskt.  Det är så skönt att ni alla finns där och jag önskar vi sågs oftare. ❤

 

 61,357 total views

Det kunde ju vara värre…

Jag skulle så gärna vilja skriva något roligt på den här bloggen. Jag har läst lite i den och det står bara tråkigheter i den. 

Men jag har inget roligt att skriva. I dag hade väl varit en bra dag att skriva roliga saker, upplyftande, positiva saker. Men jag har inget roligt att skriva. 

För idag, på radiumhemmet, så sa doktorn att med den här bättre röntgenapparaten, den som jobbar med socker och radioaktivitet, så kunde man hitta alla tumörer så mycket bättre än med alla de andra röntgenapparaterna. Och så visade han bilder i datorn, så här ser Fredrik ut på insidan, i genomskärning. 

De små tumörerna lyser som små solar där i datorn, fullproppade med socker som de är. Det ser nästan fint ut där i datorn. Bilderna är i färg så det lyser verkligen om dem. Gul-orange små solar.  Men så kommer man på att några gulliga små solar är det ju inte. Snarare svarta hål som slukar liv. 

De är fem stycken nu.  Förut visste de inte, doktorerna, de bara gissade. Men nu vet de. Och den här apparaten scannade hela Fredrik, så nu vet vi att de finns vitt spridda i kroppen.

En i framsidan på låret. 
En på baksidan av axeln. 
En i bröstbenet. 
Två i levern. 

De två i levern visste vi ju fanns där, och de har inte ändrat storlek sedan förra röntgenundersökningen. Det är ju positivt. Och ingen av dem sitter i något viktigt organ, det är också positivt.  Det kunde ju varit värre, det kunde suttit en i lungan, eller i hjärnan. Det hade varit väldigt o-positivt, men nu satt de överallt utom där. Bra bra.  

Doktorn kunde inte heller svära på hur länge de andra tumörerna funnits där, de har ju inte röntgat överallt utan fokuserat på lever, lungor och huvud. Vi fick heller inte veta hur stora de är.

De kommer inte att operera bort någon av dessa tumörer. Inte en enda. Och de kommer inte att micra eller stråla dem heller. Det är nämligen ingen mening sa doktorn. När man opererar bort dessa kommer ändå nya ha dykt upp till nästa undersökning..  Och de kan inte hålla på och operera i all evighet. Vi har alltså nått den där gränsen när de inte längre försöker få bort tumörerna på kirurgisk väg.

Vad som då återstår är  cytostatika, cellgiftbehandling.

Den förra läkaren sa att man blir jättesjuk av denna behandling. Sköterskan sa att man blir jättedålig, illamående och allmänt eländig.

Den nya doktorn sa att det knappt märks. Man kan jobba samtidigt. Man kanske mår lite illa men det går fort över. Immunförsvaret blir inte heller påverkat sa han. Så det verkar ju vara en helt ofarlig behandling…

Skulle du själv ta denna medicin, frågade jag, och jo, ja , det ”skulle han nog, trodde han, det finns ju ingen annan behandling..” 

Än så länge vet inte Fredrik hur han ska göra.

När denna röntgen gjordes hade han ju inte börjat med Hoxeybehandlingen ännu. Och inte heller vår hemliga behandling. Och Enbys behandling har iaf , tror vi, stoppat tillväxten på tumörerna i levern. Och sen äter han ju vårt eget hopikok med aprikoskärnor, silvervatten och annat smått och gott.  Någon som vill ha en kopp björkaske-avkok? Mums…

Kanske kommer han att vänta med cellgifterna i två månader för att se om nästa röntgen i december kan svara på om alla ”häxkonster” gett något resultat.  Eller så kör han dem nu, och hoppas att hopikoket stärker immunförsvaret så gott det går. Cellgifterna har ju ihjäl de vita blodkropparna också, och det vore ju himla tråkigt om de cancerceller som inte dör passar på och har party när immunförsvaret är disablat av cellgifterna.

Fredrik får smälta det hela och fatta beslut om ett par dagar. Tumörerna är ju tack och lov långsamväxande, så han har lite tid på sig. Och doktorn säger att det finns tid, Fredrik kan vänta och se lite om han vill. 

Så hur mår vi? Jag har tillbringat dagen med att leta efter en vinterjacka. Det tog död på den lilla energi jag hade. Fredrik åkte och jobbade, han hade ett ”viktigt möte”. Och nu spelar han squash. 
Flyr vi? Japp. Jag springer iaf allt vad jag orkar för att hindra verkligheten att kasta sig över mig. 

 run

Och jag vill bara tala om för alla våra vänner, att vi uppskattar om ni inte låter oss vara ifred. Att vi inte bjuder in folk innebär inte att vi inte orkar träffas. Vi vill gärna men ni får gärna laga maten…  ❤

 59,317 total views,  1 views today

Knöl i ryggen +1.

Nu har vi varit på Radiumhemmet och fått svar på förra veckans skiktröntgen.

Förändringen de hittade mellan lungan och levern är borta. Vad det var får vi aldrig veta, men borta är den.

Men knölen på ryggen är kvar där den är, och så har han även fått ytterligare en 2 cm stor metastas i levern. Den fanns tydligen förra gången de kollade, men då fattade de uppenbarligen inte vad de såg.  Bra med den är att den inte blivit större sedan förra gången, och det får mitt hopp till naturläkemedel att skjuta i höjden. Är det aprikoskärnorna som gör vad som förväntats av dem? Eller är det silvervattnet? Björkaskan kanske? Hur som helst är båda är ”oparabla”, dvs man kan operera bort dem båda två med kirurgi.

Det finns dessutom ett par förändringar i lymfkörtlarna på halsen, men det vet de ännu inte vad det är. Det som är bra med dem är att de syns, men hur mycket läkaren än klämde så hittade han dem inte. Jag föreslog att även de var borta men den teorin förkastade han med ett ”det är ju bara några dagar sedan bilderna togs”. Men jag hyser hopp. Det finns väl något mirakel dokumenterat här i världen?

Vad som ska hända nu är punktion av levergrejjen, doktorn är osäker på om det verkligen är en metastas, så han vill ha prover. Väntan på kallelse för detta är alltså igång.

Dessutom skall rygg-grejjen väck, och det fixar en plastikkirurg. Det trodde jag aldrig, att Fredrik skulle gå till en plastikkirurg men det är väl bra.

Sedan vet vi inte, förmodligen ny skiktröntgen så småningom , och sen…  ja sen vet man inte.

 

tro2

 

 11,483 total views

Arkivet
Senaste inläggen
I menyn högst upp hittar du en länk till alla Kategorier. Inläggen där är sorterade i kronologisk ordning.