www.maviko.se

living in love and harmony..

Nya tag

 

Det var varit lite bloggtorka här på bloggen i sommar. Det har sina orsaker, men dem gnäller jag om i ett annat inlägg. Detta ägnas åt Fredrik och vad som händer i melanom-branchen här hemma.

Sommaren har varit lugn, vi har tillbringat den i husbilen med jämna avbrott för cellgiftsbehandlingar. Fredrik har mått bra hela tiden. Sedan han slutade med alla dieter så har han gått upp 10 välbehövliga kilo och dem underhåller vi med bullar, pollysar och god mat. Han undviker socker så gott han kan, men en bulle till kaffet en sommardag mår psyket bra av.

För en månad sedan var det dags för utvärdering och han fick göra röntgen, den där radioaktiva med solarna vad den nu heter.

 Doktorn var lite vag om hur det ser ut, han sa inget om tumörerna ökat i antal och så, men fick vi veta att av dem som finns, har några inte ändrat storlek alls medan andra har fördubblats.  Jag känner att jag inte vill veta riktigt, de är där de är, och det räcker så.  Att få veta att de dubblerats eller så är ju bara deprimerande så nu har iaf jag slutat räkna.  Det är viktigt att hålla hoppet uppe och det gör man inte genom neggo-tänk.

Hur som helst tycker doktorn att det är dags för nya tag, cellgifterna Fredrik fått hittills har nu spelat ut sin roll och doktorn återkommer med hur, vad och när när teamet diskuterat färdigt. 

 

97,263 total views, 0 views today

Ibland finns det hopp.

“Nu har du varit sjukskriven i två år, och ingen förbättring” sa doktorn anklagande till mig när jag var på läkarbesök för fortsatt sjukskrivning förra gången. Min ordinarie läkare var sjuk och jag fick en stafettläkare.

“Förlåt” pep jag med gråten i halsen och tänkte “shit, vad ska hända nu?” Jag vet inte hur jag ska bli frisk, jag vet inte hur man ska göra? Vad är det meningen att jag ska göra? Jag är utbränd till kropp och själ. Vad ska jag göra åt det? Jag vet inte! Jag har inte varit utbränd förut! Jag vet bara hur det känns, inte vad man ska göra för att det ska sluta!

Och jag vill att det ska sluta. Jag vill ha tillbaka mig själv! Jag vill känna glädje när roliga saker händer. Inte känna “åh nej, nu måste jag dusha, klä på mig och vara trevlig…” Jag vill känna att jag orkar göra saker, länge. Jag vill orka läsa böcker igen. Jag vill orka ta mig igenom artiklar om komplicerade ämnen, jag vill minnas det jag läst, hört och sett. Jag vill gå till jobbet och tjäna pengar och slippa känna ångest inför varje månadsslut, har försäkringskassan godkänt läkarutlåtandet och sjukskrivningen..?
Jag vill ha tillbaka min själ. Och min kropp. Den som fungerade fint och gjorde allt jag bad om.

Jag har hittills inte fått någon hjälp mot utbrändhet. Jag har pratat med psykologer på habiliteringen, men det har inte hjälpt alls. Jag har blivit skickad till psyk, de skickade mig vidare till vårdcentralens psykolog. Hon är iofs jättebra tycker jag, hon ger mig iaf stöd. Och lyssnar massor. Men hon kommer förmodligen att skicka tillbaka mig till psyk.
Jag har erbjudits antidepressiva tabletter, men inget mot smärta. Ingen utredning har heller gjort mot all smärta jag har i kroppen. Tänk om det är något farligt? Tänk om det är något som går att bota? En undersökning vore bra..

I dag träffade jag en underbar läkare. Min riktiga doktor är fortfarande sjuk, så jag fick träffa en ny igen. Men hon, den här nya doktorn, hon lyssnade noga på allt jag hade att säga, och när hon lyssnat så frågade hon. Och sedan tänkte hon en stund, och sedan gjorde hon en plan. Det kändes fantastiskt bra.

Kanske får jag nu äntligen hjälp och stöd på vägen till god hälsa. Att bli frisk.

Ibland finns det hopp.  ❤

2,981 total views, 0 views today

En utbränd Aspie

“Människor är väldigt påfrestande. Det är därför så många i så kallade kontaktyrken går in i väggen. 

Så förklarar stressforskaren Torbjörn Åkerstedt en del av sjukskrivningssiffrorna.  Mycket intressant tycker jag eftersom jag har gått in i väggen och har drabbats av utmattningssyndrom. Han skriver så här (Valda klipp, du kan läsa hela artikeln via länk längre ner):

– Det handlar om hur mycket energi man måste lägga in i sitt arbete, med kroppen liksom med hjärnan, för att ständigt vara beredd på vad den andra människan säger.

– Man måste förhålla sig till människor, läsa av dem, hålla något slags lämplig interaktiv nivå.

– Det är väldigt påfrestande, eftersom det kräver mycket uppmärksamhet.

Det är nödvändigt att få tid för återhämtning mellan varje belastning, annars hotar ett tillstånd som heter allostas. Det innebär en uppreglering till en mycket högre stressnivå.

Den som inte kan gå tillbaka till den normala nivån utan har fastnat på en för hög stressnivå behöver hjälp, framför allt psyko­logisk hjälp.

Jag har ju dessutom Aspergers Syndrom.  I ett klipp ur en annan sida står det så här om Asperger:

Svårigheterna med att kommunicera och umgås med andra och att kunna etablera relationer till vänner och partners leder inte sällan till en känsla av utanförskap, ensamhet och ibland även till social isolering.

Om man nu lägger ihop dessa båda klipp kan man plötsligt förstå hur jobbigt det kan vara. Att ständigt försöka läsa av folk, situationer, säga rätt saker, försöka uttrycka sig på ett sätt som inte orsakar att folk tycker man är arrogant, ifrågasättande eller rent av elak eller dum i huvudet är otroligt jobbigt.  Sedan går man hem och både ser och hör hela den nya konversationen i huvudet och får ångest över allt man sa, inte sa, gjorde och missförstod.

Den nya filmen läggs inte i något arkiv, den läggs bara till i filmtablån “random” för att spelas upp närhelst det blir blir en lucka för “fritt tänk” i huvudet. Och fritt tänk är det gott om i huvudet. Ständigt och jämt kommer dessa förbaskade filmer uppdykandes i huvudet på en, på situationer där man kunde/borde/ville säga/göra något helt annat än det man sagt. Filmer från HELA MiTT LIV. Förstå hur många filmer det blir, filmer fyllda med ångest och rannsakningar. Man har ju inte levt ett händelsefritt liv liksom. Och hur mycket man än försöker blockera dem, tänka på annat, “acceptera och förlåta sig själv” så dyker de upp igen, eller ger plats för nya filmer. 

Tänk dig detta 24/7, samtidigt som du försöker ha ett normalt liv, arbeta, laga mat, planera bröllop, tvätta, pussa barnen, komma ihåg utflykter, födelsedagar och tvätta håret, åka till radiumhemmet, hälsa på släkt och vänner (som man innerst inne VET att de tycker man är helt galen och helst inte skulle umgås med alls men gör det för att de är rädda för att man ska flippa ut på dem om man säger nåt) .. 

Vad gäller stress och Aspergers så funkar det så här.

En “normal människa” försover sig. Blir stressad, men kliver upp, skyndar sig och hinner så småning om ikapp sig varav stressen lägger sig.
För mig innebär en försovning att jag blir stressad, skyndar mig, hinner ikapp mig, men stressen lägger sig inte.

Sen åker man iväg till jobb eller var man nu ska. Om det då finns någonting på vägen som hindrar mig från att komma fram i tid, så stiger min stress ytterligare. Och den lägger sig inte heller när jag kommit fram dit jag ska. Kommer jag då försent till ett möte stiger stressen ännu mer och den sjunker inte undan den heller är jag väl är på mötet. Så fortsätter det hela dagen. Samtidigt som man försöker förstå, säga rätt saker, komma ihåg sina arbetsuppgifter osv…

Hängde du inte med?  Tänk dig att stress är vatten, och du är ett litet badkar. Varje gång du stressar, fylls ditt badkar upp med en skvätt vatten. När stressen lägger sig sjunker vattnet eftersom du har ett hål i badkaret. Har du Aspergers så sitter det en propp i hålet, och därför kommer karet tillslut att bli fullt. Och sen svämmar det över och man bryter ihop fullständigt. Hur ska man kunna fungera när det det skvätter vatten omkring en så fort man rör sig?  Vattnet kommer ju att blöta ner alla papper så man inte ser vad det står, vattnet förstör datorn så knapparna flyter omkring, och orden man har i huvudet löser upp sig och försvinner. Kroppen spänner sig hårt för att hålla ordning på allt vatten, tillslut krampar alla muskler och blir fulla med mjölksyra och funkar inte alls. Men de har låst sig i en “håll ordning på allt-position” så att de slipper jobba upp sig till denna position när nästa stressgrej händer. Så praktiskt.

Hur som helst är man ganska trött när man kommer hem. Helt slut faktiskt.  Och eftersom man är så stressad kan man inte sova. Man somnar liksom inte, man totalt däckar. Och som däckad vilar man inte för då ska dagen bearbetas.  Och när man levt så här i hela sitt liv, då brakar man tillslut.

Man blir helt enkelt utbränd. Eller drabbas av Utmattningssyndrom som det så fint heter. Och då kommer det forskare som säger att

Den som inte kan gå tillbaka till den normala nivån utan har fastnat på en för hög stressnivå behöver hjälp, framför allt psyko­logisk hjälp.

 

Men det kan man ju drömma om. För jag kan berätta att de stresscenter som finns, de tar inte emot Aspergare. De tar inte emot mig. Och därför förväntas jag att bli frisk av mig själv. Om det är från Aspergers Syndrom eller stress vet jag inte. Hur som helst är det mitt eget fel att jag är sjuk eftersom jag inte har den artigheten att bli frisk när doktorn tycker att jag ska bli det.

Och jo, Aspergare har MASSOR med empati vad folk än tror. Vi KAN sätta oss in i andras situationer och vi bryr oss ständigt om!
Men vi tänker inte alltid på det och när vi gör det ses vi säkert som påträngande och jobbiga.

Och efteråt, då iaf jag ser det hela i mina förbaskade filmer.

 

165,674 total views, 0 views today

Rörig dag idag.

I dag fick Fredrik sin andra kur av de två cellgifterna. Förra gången fick han ju en allergisk reaktion efter en vecka, inte för cellgifterna utan för något annat som vi inte vet vad det var.

Denna gång fick han en allergireaktion av cellgifterna. Ingen allvarlig, sköterskan som var där och vaktade stoppade omedelbart flödet och sedan tryckte hon på “den röda knappen”. På två sekunder kryllade det av folk på rummet.  Fredrik fick mer anti-allergimedel och mer koksaltlösning, hjärta och lungor kollades  och blodtrycket såklart. Sedan dröp de av den ena efter den andra tills bara doktorn och huvudsköterskan var kvar.

Och sedan gick doktorn också. Fredrik fick ligga med sitt dropp i 30 minuter tills allergireaktionen lagt sig och sedan började de om med cellgifterna, fast mycket, mycket långsamt. Och efter en timma var det full fart på flödet igen och då gick det bra.

Då åkte jag hem för att fixa med picknickmat. Tuvas klass skulle ha brännbollspicknick och hur eländiga vi än känner oss är det klart man pallrar sig iväg på sånt. Och när jag gjort picknickmat åkte jag tillbaka till KS och hämtade Fredrik. Och medan jag stod där och väntade på honom kom ambulanshelikoptern och landade på helikopterplattan där på KS.

Det känns så overkligt allting. Solen sken, sommaren är här och det var så varmt, och så står jag där utanför KS där min man får cellgifter och någon stackare behöver åka ambulanshelikopter… Overkligt.

Hur som helst, Tuva tog hur som helst en lyra på brännbollen,  Fredrik drack kaffe och tog kort, och sen åkte vi hem.

Just nu mår han lite illa, min Fredrik, men han tror det ska gå över om han äter lite, så nu blir det lasangette-rester.

 

 

171,435 total views, 0 views today

Mycket nu.

Det är mycket nu.  Krisberedskap. Prepping. Cellgifter. Vår.  

Jag flydde fältet och drog i väg en vecka med husbilen. Först till mamma som bröt benet för ett tag sedan, och sen till dottern i en annan stad. Tanken var att det skulle åkas tvärtom men ödet hade åsikter.

Dagen innan jag skulle ge mig iväg pajjade kökskranen i husbilen. Såklart. Och dotterns fru,  ( vi skulle ha åkt dit först) blev magsjuk.  Men jag bytte vattenkranen till en större och finare kran, och sen åkte vi. Jag och Tuva. Till Morsan med det brutna benet först och sedan till de numera friska fruarna. 

Otroligt skönt att åka iväg.  Inga måsten, sova tills man vaknar, äta enkelt, åka hit och dit. Vi tog det extremt lugnt alla dagarna, jag och Tuva.  Sov länge, mornade oss i husbilen hela förmiddagarna innan vi orkade vara sociala i ett par timmar och umgås med mor och övrig släkt.. innan vi tog hyfsat tidig kväll.  Vädret var fint första dagen, sen var det befriande dåligt väder. Fint väder ställer krav, man ska vara glad,lycklig och social. Vilja sola, grilla och göra saker.  Dåligt väder har inga krav. Kaffe, bulle, filt, soffa och en bok är allt.  Om man kunde läsa böcker.  Jag har ett par som jag gärna vill läsa, men jag orkade inte ens ta med dem när jag packade.  Jag hittade en gammal westernbok i en loppisaffär som ersättning, den köpte jag för 1 krona. Mycket prisvärt. Men oläst den med, ligger som kuriosa i husbilen nu.  Någon som minns dem?   Bill och Ben? 

När vi kom hem pratade vi prepping, jag och Fredrik.  Det är ju krisberedskapsvecka nu och alla ska preppa.  72 timmar ska man klara hemma innan man allt går åt skogen på riktigt. Jag har pratat prepping i flera år och drömt om en bug out stuga någonstans, gärna med en liten lada och ett växthus…  En gång hittade jag en annons om ett skyddsrum mitt ute i skogen. Ett 2×2 kvadratmeter stort skjul med en 300 kvadratmeter stor källare.  Det hade jag gärna köpt och byggt en stuga ovanpå men Fredrik var skeptiskt. Han tycker att vi har ju en bug out bil, den får väl duga..  

Nu är jag iaf hemma igen och veckan tar ut sin rätt. Slut i kropp och själ, och endast kaffe kan få mig upp ur soffan. Och då bara ut i köket efter mer kaffe.  Efter en kanna kunde jag tex skriva det här. Det tog bara två timmar.  Whohoo…

God helg på er alla!

176,918 total views, 0 views today

Hur finns man?

“Säg till om jag kan göra något, jag finns här för dig/er” får man också höra ibland. Man blir så glad när man får höra sånt. Det är otroligt snällt sagt och man känner att folk verkligen vill finnas där för en och att de bryr sig. Att leva i en familj där  utbrändhet och cancer tar energi till tusen kan kännas ganska ensamt.

Men hur finns man för folk? Vad menas egentligen? 

Jag önskar att folk var lite tydligare.  Jag är en Aspergare så jag behöver tydlighet.  Att vara luddig och säga ” Jag finns här”  gör mig bara förvirrad.  Jag ser det, du står där ja.  Vad menar du med det?  

Menar man att man kan prata/lyssna?

Det kan jag ju göra, ringa och klaga lite. Men när jag mår som sämst ringer jag ingen, det orkar jag inte.  Och ringer man när man är “glad”, dvs man kämpar (!) för att inte bryta ihop, ja då tolkar väl folk en som att man mår bra, och då har de inte tid. Typ. Och glad blir man ju när folk ringer hur man än mår. Och ringer någon mitt i en ångestattack så går den ju över liksom.  Om man orkar svara då.

Och Fredrik, han säger ingenting alls han. Han muttrar inte ens så honom kan man inte finnas för. Man måste tränga sig på. Man måste fråga, “hur mår du egentligen?”  och kräva svar.

Eller  “Säg till om jag kan göra något”  Jag menar, det finns alltid något man kan GÖRA.  Man kan klippa ungarnas hår, borsta hundarna,  rensa stuprör, laga mat, storhandla, skotta snö, komma och fika eller organisera skafferiet..  Allt underlättar ens vardag när livet känns outhärdligt.  

Men att ringa till någon och be om handräckning vid takpannefix, eller att knacka på dörren åt mig i ett par timmar så jag kan träna hundarna på att inte skälla så förb***t  när det kommer folk….  det känns inte riktigt..  riktigt det heller. Och Fredrik är ju lite ” En redig karl reder sig själv” så han skulle ju aldrig be om hjälp med något alls.

Att finnas där…  ja jag blir bara förvirrad.

 

Men det är väldigt skönt att se att ni alla finns där när jag skriver mina inlägg. Då känner man sig inte så ensam.
Ett hjärta är aldrig fel   ❤  ?

183,890 total views, 0 views today

Ja e inte bitter…

I natt gick en till av “mina” cancer-kollegor vidare. Eller hur man säger. Jag har ju inte cancer även om “vi” har det, vi i familjen. Jag är ju faktisk personligen drabbad av cancer, min man, mitt liv har det i sin kropp. “Vi”. Och alla därute som har cancer, eller har en nära anhörig, eller kanske en vän som har cancer, vi är kollegor, systrar, bröder, familj vi också.

Så när man får  veta att “ytterligare en gått åt” i kampen så bara exploderar man inombords. Jag visste ju att det skulle gå så. Att det är kört liksom. Det var ju samma typ av cancer som Fredrik har som cancer-kollegan led av.. men behandlingen som utfördes verkade så bra och tycktes fungera…  Man blir ändå chockad, så sorgsen, bestört, panikslagen…  Man bara kokar över.

KÄMPA PÅ! skriver folk.  Och BEKLAGAR SORGEN säger de när det hela är slut.

Jag avskyr de där uttrycken. 

Kämpa på ( ! )  Hur menas?  Vad ska man kämpa med/mot?  Hur?  
Förvirra mig mera tack.  
Det är som att säga till någon som är magsjuk, har blindtarmsinflammation eller influensa…  “Kämpa på!  Kom  igen! Lite till! Bli frisk!”  
Och sedan då, när det inte går? ” Ja du kämpade inte bra nog, dåligt kämpat hörru!  Bättre lycka nästa gång..  eh..  eller inte.”

Snacka om att skuldbelägga folk…  

Och “Beklagar sorgen”…   Det har jag läst hur många gånger som helst på siståne och det retar mig till vansinne. Det är många cancer-kollegor som går åt nu. De “kämpade väl för dåligt” kan jag tänka.  
Men finns det verkligen inget vettigare sätt att uttrycka deltagande, delaktighet och sorg på?   Det låter så uppstyltat och hjärtlöst så de inte är sant.  ” Jag beklagar….” Men vad säger man i stället? Jag har inte den blekaste.

Det är nog lättare att beklaga sorg på engelska.  ” I´m so sorry for your lost..”  

Och jag är bara lite bitter.  Inte mycket alls.  Jag bara undrar varför cancerforskningsbranchen som fått ihop så otroligt mycket pengar till forskning ännu inte funnit bot.  Ibland tänker jag att de är som våra politiker. De som bestämmer vilka som ska få forska om cancer och hur.  
De som slöseriombudsmanen granskar.
Eller om pengarna bara försnillas så som Oshercentret på KS blivit försnillat.

 

184,143 total views, 0 views today

No more

Det var ju meningen att Fredrik skulle få sig en ny omgång cytostatika på tisdag nästa vecka..  Men taskiga blodvärden sätter stopp för det.  De gick hårt åt honom de där cellgifterna.

Men Fredrik är tuff.  Tumörerna har krymt lite lite, och han tyckte allergigrejjen var ett litet, billigt pris att betala om metastaserna blev utrotade…  helt klart värt det. OM det nu bara varit allergigrej. Att ta en omgång till nu är för riskfyllt tycker doktorn, det kan bli  inre blödningar och massa andra grejjor som jag inte vill veta.  Så nu blir det ingen mer cytostatika.
När blodvärderna är på topp fattas nya beslut.

Doktorn säger att överviktiga människor klarar kemon bättre så nu måste jag bråka mera om maten känner jag. Han måste äta mer. Jag får göra en hobbit av honom, de tycks ju ha flera av alla måltider.  

De sju dagliga Hobbit-måltiderna:

07:00 – Frukost
09:00 – Andra frukost
11:00 – Elvamålet
13:00 – Lunch
16:00 – Eftermiddags-Te
18:00 – Middag
20:00 – Kvällsmål

184,477 total views, 0 views today

Snyggaste karln i stan

Cytostatikan har ju den lilla biverkningen att håret faller av från hela kroppen, med start på huvudet.

Därför bestämde sig Fredrik för att raka av hela rasket, och Tuva fick vara frisör  🙂

Frisyr a´la galen forskare

Och här ryker håret.

Tuff frilla.

 

 

Snyggaste karln i stan  ❤

185,233 total views, 0 views today

Party i kroppen

Nu är det en vecka sedan Fredrik fick två olika sorters cytostatika.
Kroppen firar med ett totalt nedsatt immunförsvar, han har blivit förkyld och dessutom fått en allergisk reaktion på något han ätit. Just nu är han på vårdcentralen och får cortison mot klådan. På händerna har han massor med prickar, sedan har han en stor prick på hela kroppen. Resultatet av miljarder små som vuxit ihop…   

Yeah.

187,059 total views, 0 views today

Hulkmedel önskas

I dag är kropp och själ väl synkade för en gångs skull.

Båda är lika utslagna. 

Helgen och gårdagen lägger nu notan på bordet och priset är högt.  

Ont överallt, jag ser inget och hör inget. Tuva pratar med mig och jag ser att munnen rör sig på henne men ut kommer bara rappakalja.  Att försöka förstå vad hon säger och titta på vad hon visar mig samtidigt känns som det krävs en nästan övermänsklig styrka och fokus. Jag känner hur jag blir grön av anstränging och önskar att jag kunde få förvandlas till en superhjälte, färg spelar ingen roll bara styrka och ork finns.

I dag blir det soffläge.

189,148 total views, 0 views today

Mirakel tar tid

Så var det gjort. Sammanlagt 4,5 timmars cellgiftdropp rakt in i armen.

Jag vet att många blivit hjälpta av detta, och en och annan som visserligen har andra cancertyper har faktiskt blivit friska… Det är så vi måste tänka nu. Detta är farligt, ja, men det kommer också att ge miraklen tid att ske.  Vem vet, en vacker dag finner någon ett bot mot alla sjukdomar, och då måste han ju vara kvar här och få den.

Jag har inga ord idag. Allt jag plitar ner och sedan raderar låter som avgrund, död, sorg, panik och andra dåligheter, så det får räcka så här.

Just nu mår han bra iaf. Han sitter i soffan och äter popcorn. 


 Koksaltlösning för att “städa upp i venerna..”  så att cellgifterna har fritt fram sen.

 

Väntan på att det hela skulle bli klart.  Det tog som sagt en evighet men Tuva trivdes iallafall.  Hon lovar att hon ska sova i sin egen säng “för alltid” om hon får en egen sjukhussäng hemma som man kan höja och sänka.

 

189,211 total views, 0 views today

På tisdag är det dags

 

Idag flödar ångesten fritt här i huset.  Om exakt en vecka ska Fredrik enl läkarens ordination ta den första dosen av intravenöst cytostatika, cellgift. Det är två olika typer av cytostatika han ska få, och enligt biverkningslistorna kommer han nu att bli rejält sjuk och kommer att vara det tills..  ja tills det är slut.

Den första av de två heter paraplatin/carboplatin.  Tydligen ska det vara så att Carboplatin ska vara den verksamma substansen i Paraplatin men det hittar jag ingen info om någonstans. Dessutom är Paraplatin en avregistrerad produkt och finns alltså inte att få tag på längre enl. FASS. Carboplatin  finns, och ger tydligen fruktansvärda biverkningar.

Den andra cytostatikan heter Paclitaxel och verkar inte så lustig den heller.  På biverkningslistan står det så här:

Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):

Benmärgspåverkan som kan leda till minskat antal blodceller, vilket kan orsaka blodbrist. Detta kan även leda till infektioner i framför allt urinvägar och över luftvägar (med rapporterade fall av dödlig utgång).

Biverkningslistan och varningarna på denna medicin kunde jag inte ens läsa färdigt, den framkallar alldeles för mycket rädsla och ångest.

När de nu VET att inget de gör kan bota Fredrik, varför utsätta honom för detta då?  Hur många ögonmelanomare har fått ett längre/bättre liv med hjälp av dessa cellgifter?  Det skulle vi vilja veta.  Och om nu kroppen hinner återställa sig mellan varje behandling, hur kommer det sig då att de säger att man kör så länge kroppen orkar.?  Att den på sikt inte blir påverkad…? Att ligga och kräkas med smärtor i hela kroppen i flera  år … eller om han drabbas av ovanstående biverkning, någon vecka..?

Jag är helt klart emot. Jag hade inte tagit dessa mediciner. Men Fredrik måste bestämma själv så jag säger inte så mycket…. han är dock väldigt bra på att informera sig själv så han är supertveksam han med.

Fredrik ska ringa läkarn idag iaf, vi måste prata med honom om det här, det känns verkligen inte vettigt alls.

192,160 total views, 0 views today

Jag är i djup skuld

Jag känner mig så här. Hela insidan är full av små troll som inte kan komma överens om vad som ska göras.

I morse skrek någon av dem “DAMMSUG!” och eftersom de andra, de som fattar att energin är slut, inte vaknat än innebar det att jag stod här och dammsög klockan 0800. Och nu är energin..  superslut? Kan den bli det?  Jag lånar från nästa månads energi nu.

Kan man få vara med i Lyxfällan för energiöverbelåning?

 

193,800 total views, 0 views today

Nu är den slut

Ja nu är den slut, energin. Det här inlägget har tagit tre timmar.

Soffläge.

193,867 total views, 0 views today

Dagens känga

Dagens känga går till Mercedes Benz i Kista.  Fredrik fick nedslag på CO halten vid besiktningen, och bad Mercafirman i Kista att ge bilen en service, felsöka och ge ett kostnadsförslag på vad det kunde vara för fel.

De hittade inte felet sa de, men gav ändå ett kostnadsförslag på 35-40,000 bagis för att fortsätta felsöka och ev byta kamkedja eller vad det var. Jag fick hicka när jag fick veta det, jag menar, hur kan de ens ge ett prisförslag när de inte vet vad som är fel??? Och hur kan kamkedjan ge för höga CO-värden? Förklara gärna det för mig den som vet. 

Jag ville inte boka tid för fixeri när jag hämtade ut bilen, jag envisades istället med att lämna in den på vår lilla lokala bilmek och se vad de hade att säga. Fredrik var tveksam såklart men jag är ju frun i huset och därmed blev bilen inlämad på den lokala bilmeken.

De kikade på bilen, fixade den trasiga lilla vacumslangen som var trasig och släckte 2:an  för 3200:-. 

Jag har stor tillit till denna verkstad. Den heter Mek & Däck i Sollentuna AB – Autoexperten och det borde jag inte tala om för nu blir det kö där när man ska lämna in bilen. Men de är bara bäst. Jag har varit där flera gånger med min lilla bil och de har alltid fixat den till rimligt pris, och när jag skulle köpa nya däck hjälpte de mig med det också. Billigt och bäst. Inga lurifaxar där inte.

35-40.000 va..  Ta er i  brasan, Mercedes Benz i Kista. Ni är nu på min svarta lista. Och den där servicen..  jag litar inte på er. Ni kommer aldrig mer få pilla på den här bilen. 

195,522 total views, 0 views today

Såklart de kånkar.

Nu har ett köpcentrum gått i konkurs!  Underbart säger jag bara.  För om det är någonting jag ogillar så är det alla dessa köpcentrum som ligger som  vårtsvin längs vägarna här i landet.  Och ALLA köpcentrum är likadana. Där finns H&M, Lindex och Kappahl, där finns Clas Olsson, BR leksaker, Rusta, Jysk, Coop och ICA. Det bara kryllar av stora affärskedjor som säljer samma saker överallt. TRÅKIGT är ordet. Man kan alltså åka 150 mil genom landet, gå in i ett helt nytt shoppingcenter och ändå känns det som att kliva in i det lokala shoppingcentrat där hemma.

Det börjar bli otroligt sällsynt att det i någon liten ort finns ett levande centrum med roliga butiker med hyfsade priser,  och en matbutik som säljer lokalproducerad mat är det inte ens någon idé att leta efter. De har alla slagits ut av de stora shoppingcetra som slås upp utanför varenda stad som har fler än sju hus och en kyrka.

Tänk i mitt barndoms centrum. där det fanns en liten skoaffär, en skomakare, ett par pizzerior, en parfym och väskaffär, en djuraffär, ett fik, en klädaffär, en pynt.affär, en fotograf, flera frisörer, en fontän, en plats för julgranen, där det var loppis lite då och då,  och det fanns Centrumdagar.  Förekommer de ens längre? Nu är det bakluckeloppis i shoppingcentrats garage som gäller  🙁

Vi behöver ha det lite mysigt i vardagsstressen  och slippa dessa stora köpcentra. Tänk vad skönt att ta en kvartsfika i det lokala Centrumet med kompisen i sommarvädret efter jobbet, glass åt barnen, köpa present till kalaset på lördag i den oberoende leksaksaffären och sedan handlar man middag och åker hem. 

Och vad gäller storshopping på semestern…  “Ullared” har fattat. Det är därför det är så poppis att åka dit, för där kan man handla saker som inte finns någon annanstans, man får se saker man bara får se där, och då blir hela shoppingresan ett äventyr i sig. Det finns en till butik som jag glömt vad den ligger. Den heter EKO och är till storleken som två “stora coop” och är också helt oberoende från de stora kedjorna  (tror jag). De har också massa saker man inte kan köpa någon annanstans, och dessutom säljs det lokalproducerad grillkorv i restaurangen  vid kassorna.

Mer konkurser för köpcentra  åt folket!  Må de små mysiga centrumen återuppstå. Med blommor, fontäner och små mysiga fik.

Men mer troligt är nog att vi tillslut handlar allt vi behöver på nätet.

Och appropå det. Näthandel alltså.

HUR kan det gå dåligt för posten? Jag läste någonstans att vi nätshoppar mer än någonsin, alltså måste det krylla av paket därute som är på väg någonstans. Till eller från kund, hälften man beställer skickar man ju tillbaka.

Och om ni tycker att inlägget är rörigt och ologiskt så är det nog så. Jag är så trött i kropp och själ så allting går i kors. 

/Veckans gnällkärring

196,512 total views, 0 views today

Som man bäddar får man ligga

Hjärnan vaknade tillfälligt till liv och satte genast igång och kräva verksamhet.

Den skrek om o-ordning:  Vilken ** röra!  Rensa här, städa där, plocka här, skrubba där!  

Jag kände att ja, nu kör vi. Jag har varit overksam så länge och inte haft någon inspiration alls till att göra någonting, så jag hängde på. Härligt tänkte jag!  Nu är jag på G!  Så jag satte hela familjen i arbete och det har resulterat i ett utrensat källarförråd och “Skåpet” är numera funktionellt iordningställt.  

Jag har hört om “lådan” där folk vräker ner allt de inte vet vad de ska göra av, men jag har ett helt skåp jag, Eller flera faktiskt men det här är störst. Om man bortser från förrådet som numera är rensat.  Eller ett av förråden…  Äh. Vi går inte in på förråd, sop/poolhus och garage va. Vi håller oss till skåpet. 

Kroppen däremot var inte med på noterna, och efter två slitsamma dagar gav den fullständigt upp, mjölksyran flödar friskt i hela kroppen och stressfebern tog till storsläggan. Hjärnan har dock inte lugnat ner sig. Den kräver att jag ska bygga en soffa till Tuvas Barbiedockor, och ett bord, gå ut med hundarna, plocka bajs i trädgården, sortera i “gardinskåpet”  (som inte innehåller några gardiner alls trots namnet)  i vilken ordning som helst.  

Men kroppen vet bäst.  Lägger jag inte ner nu, så kommer även hjärnan att logga ut.  Därför ligger jag nu i soffan och tröstäter glass med chokladsås.

196,695 total views, 0 views today

Hus till hästarna

Tuva vill att pappa bygger ett sånt här hus till hennes My little ponysar, och jag tycker det är en strålande idé.

Men Fredrik blir så där tyst som han har lärt mig att när folk inte svarar eller blir väldigt tysta så “är svaret negativt”….

Så Tuva stackarn får nog inget hus till sina små hästar. Fast han sa faktiskt aldrig “nej”. 

198,079 total views, 0 views today

Skakad, inte störd.

Frid i huset får man när någon är sjuk. Jag brukar reta upp mig på allt möjlig som händer här i huset. Som att det är smulor på bänken i köket. Att disktrasan inte sitter i sin lilla hållare på väggen utan hänger på kranen istället. Att soptunneansvarige inte läser mina tankar om att det ska slängas skräp i helgen och då behöver soptunnan tömmas på fredagen…  Då går jag omkring och muttrar och blir på smådåligt humör.. Men numera  är jag glad över att han är här och kan lämna smulor på diskbänken i köket, och hänga trasan som han vill.. Att han är här. Här och nu. Och att han kan göra alla de där sakerna som stör mig.  Jag älskar dig Fredrik. 

102,621 total views, 0 views today

1 2 3 37

Arkivet

  • Nya tag
      Det var varit lite bloggtorka här på bloggen i …
      2017/09/11
  • En utbränd Aspie
    “Människor är väldigt påfrestande. Det är därför så många i …
      2017/06/01
  • Rörig dag idag.
    I dag fick Fredrik sin andra kur av de två …
      2017/05/23
  • Mycket nu.
    Det är mycket nu.  Krisberedskap. Prepping. Cellgifter. Vår.   Jag flydde …
      2017/05/12
  • Hur finns man?
    “Säg till om jag kan göra något, jag finns här …
      2017/04/30
  • Ja e inte bitter…
    I natt gick en till av “mina” cancer-kollegor vidare. Eller hur …
      2017/04/29
  • No more
    Det var ju meningen att Fredrik skulle få sig en …
      2017/04/27
  • Snyggaste karln i stan
    Cytostatikan har ju den lilla biverkningen att håret faller av …
      2017/04/24
  • Party i kroppen
    Nu är det en vecka sedan Fredrik fick två olika …
      2017/04/20
  • Hulkmedel önskas
    I dag är kropp och själ väl synkade för en …
      2017/04/12
  • Mirakel tar tid
    Så var det gjort. Sammanlagt 4,5 timmars cellgiftdropp rakt in …
      2017/04/11
  • På tisdag är det dags
      Idag flödar ångesten fritt här i huset.  Om exakt …
      2017/04/04
  • Jag är i djup skuld
    Jag känner mig så här. Hela insidan är full av …
      2017/03/29
  • Nu är den slut
    Ja nu är den slut, energin. Det här inlägget har …
      2017/03/28
  • Dagens känga
    Dagens känga går till Mercedes Benz i Kista.  Fredrik fick …
      2017/03/24
  • Såklart de kånkar.
    Nu har ett köpcentrum gått i konkurs!  Underbart säger jag …
      2017/03/23
  • Som man bäddar får man ligga
    Hjärnan vaknade tillfälligt till liv och satte genast igång och kräva verksamhet. Den …
      2017/03/22
  • Hus till hästarna
    Tuva vill att pappa bygger ett sånt här hus till …
      2017/03/18
I menyn högst upp hittar du en länk till alla Kategorier. Inläggen där är sorterade i kronologisk ordning.

Besökarnas kommentarer

Blandat ur Arkivet

  • Stora famnen hela dagen
    Lilla Tuva är riktigt dålig. Hög feber har hon haft …
      2010/08/17
  • Sorg
    I dag begravs hon, min internetvän, hon som fick cancer …
      2016/12/01
  • Höstfint och lite spel..
    Jag har gjort lite höstfint på ¨maviko,och så har jag …
      2010/09/05
  • Drömmer mig tillbaka
    Jag sitter här och inventerar hemsidan. Hittar en länk till …
      2016/09/16
  • Plattor i massor.
    Plattor i massor. I dubbla rader. . 2,157 total views, 0 views …
      2010/07/13